UFO:n & kärlek

"Poängen är att det är skönt att slippa känna sig som ett jävla UFO ibland. Därför är det skönt att göra saker med andra UFO:n, där ens egenheter framstår som självklara och oproblematiska delar av ens person. Plötsligt ”är” du inte din konstiga egenskap utan en ”hel” människa."

från artikeln "Ojämställt efter apokalypsen" (om bl.a. zombiefilmer) i ETC

Det är knappast något nytt men tycker om när folk formulerar det som säkert väldigt många själva upplever. Själv tycker att det där med att bli vuxen har stora sådana fördelar, att man själv i högre utsträckning kan välja vilka man vill umgås med och vad man vill göra. Nu är jag i och för sig väldigt lyckligt lottad att ha den arbetsplats och arbetskamrater som jag har. Känner mig inte som ett UFO bland dem eftersom vi nog i grunden allesammans delar viktiga värderingar OCH är intresserade av politik. Det har inte alltid varit så. Det tydligaste exemplet är givetvis när min projektanställning inte förlängdes utan att jag ersattes av en tjej som precis tagit studenten av den enkla anledningen att jag inte ställde upp på så kallade skämt om homosexuella, invandrare (you get the point...) utan sa ifrån. Där var jag ett UFO insugen till företaget via ett maskhål eller nåt (mao, ta vilket skitjobb som helst för att slippa gå till socialen som nyexaminerad).

Kände mig ofta som ett UFO när jag växte upp. Den där blicken "ehhh, va?!" hann jag bli ganska trött på och använder den idag till att urskilja vetet från agnen när det gäller folk jag vill prata mer med. Idag vet jag precis vad jag ska göra för att fritt kunna nörda loss utan några problem, oftast flera gånger i veckan. En kärleksförklaring till mitt längsta förhållande, det med kära, kära Amnesty :-)